Sara Lövestams roman Ljudet av fötter har undertiteln ”Första Monikabok”. Som Bibelns Första Mosebok, som inleder Gamla testamentet med mänsklighetens och släkternas historia.

Ljudet av fötter inleds mer samtida och vardagsnära, med ett besök på en fertilitetsklinik. Monika och hennes pojkvän försöker få barn. Hon får krypa upp i gynekologstolen (eller snarare ner, som alla som suttit i en gynekologstol vet – man är aldrig tillräckligt långt ner) och sära på benen. Inga fel uppenbarar sig. Det skulle förvåna mig om du inte blir gravid inom ett år, konstaterar läkaren.

Nästa avsnitt har rubriken: ”Elva år senare”. Monika är fortfarande barnlös och försöker fortfarande få barn. Hon har passerat 40 nu, och undervisar på universitetet om mytologi. Pojkvännens saga är all. Hon har en ”grånad älskare” som inte vill bli pappa, men ändå medverkar som en slags informell donator. Och omvärlden är bara alltför villig att påpeka att ”Tiden går ju”. ”Barn är ändå livets mening”, och allt sådant där.

Det är märkligt, det där, hur snar omgivningen är att lägga sig i våra mest intima delar i namn av mänsklighetens fortlevnad. Helt främmande människor tycker plötsligt att det är okej att högljutt tolka andras kroppar, kanske till och med genom handpåläggning. Som om ingen någonsin haft problem att få barn, eller skulle ha någon form av kroppsliga komplex. Den bristen på medvetenhet är väl också delvis självuppfyllande – vem har någon lust att komma ut som reproduktivt defekt, överbefolkat jordklot eller inte?

Sara Lövestam väjer i alla fall inte för vare sig det smärtsamma eller det svartkantat humoristiska i tillvaron. Hon låter verkligen Monikas smärta och längtan och fixering vid barnlösheten ta sin plats, precis som hon aldrig väjt för världens mörka sidor. Samtidigt gör hon dem uthärdliga och faktiskt lätta och roliga att läsa om med sin underfundiga humor och stora värme.

Sakta men säkert vidgar hon också världen kring Monika. Hon har kanske inte egna barn, men där finns ett barn som uppenbarligen behöver henne: tonårskillen Texas, som sällan verkar vilja vistas i sitt egen struliga hem i samma hus. Dessutom inser Monika, själv uppvuxen i fosterhem, hur lite hon vet om sina egna släktingar, vem barnet hon längtar efter skulle kunna brås på. Hon börjar göra efterforskningar, fråga de få släktingar hon har och söka på nätet och i arkiv av olika slag.

Efterhand infogas släktingarnas berättelser i romanen, i tillbakablickar som förklarar hur livet blev som det blev. Besvikelser och missbruk, svikna förhoppningar, institutioner, sociala sammanhang där man inte tas på allvar. Här har verkligen gjorts ett gediget arbete i skildringen av människors livsvillkor. Varför Monika längtar efter en familj i en räcka av olyckliga familjer och smärtsamt misslyckat föräldraskap.

Jag läste den här romanen när den först kom ut i våras, men fastän jag hade massor att säga om den då, så fastnade jag istället i att läsa och läsa om hela författarskapet. Första nämnde någon att Ljudet av fötter har gemensamma karaktärer med Lövestams ungdomsbok En stark nolla, som kom ut ungefär samtidigt. Så nämnde någon annan Hjärta av jazz, och jag fortsatte att läsa och hittade kopplingar mellan nästintill alla Lövestams romaner. Jag älskar verkligen sådant! Det är så roligt, som små gåtor eller presenter att upptäcka.

Sara Lövestam är utan tveka en av Sveriges mest originella och spännande författare. Hon ger liv åt karaktärer och sammanhang som man sällan stöter på någon annanstans, och själva konceptet att den som flimrar förbi som en bifigur i en roman är huvudperson i en annan är så helt i linje med det. Såklart är alla huvudpersoner i sitt eget liv, och hennes karaktärer lever.

Andra Monikabok, Bära och brista, kommer lyckligtvis ut redan nu i höst. Det är ändå inte tillräckligt snart.